Ärlighet

Jag har funderat på det här med att vara "ärlig" mot varandra. Självklart tycker jag att man ska säga sanningen, jag menar inget annat. Men att säga något som medvetet kan såra en annan människa för att man ska vara "ärlig" tycker jag är helt fel. Eller??!! Ja menar, som att någon kommer och berättar för dig att den och den säger så om dig. Du ser att människan blir ledsen men du ville ju bara vara ärlig??!!! Borde man inte ha förstått att KANSKE så blir denna människa faktiskt ledsen av vad jag har sagt. Varför hävdar ALLA människor att "jag ville bara vara ÄRLIG"??? Självklart ska man säga vad man tycker och också STÅ för det man säger, men när det kommer till att såra andra så tycker jag att dessa personer inte är ärliga. För helt ärligt, då måste de väl njuta av att såra andra? Jag menar ALLA människor är olika, vissa blir däckade av en förkylning medans andra faktikst orkar gå och jobba eller gå till skolan. Men den som blir helt däckad får höra att man ska bita ihop och inte känna efter så mycket. Vissa personer är bra på matte,svenska mm, medans andra får kämpa med allt. OM dessa hela tiden får höra att det här var du inte så vidare bra på osv så kommer ju dessa personer aldig kunna bli bättre eller ens orka försöka. Man är ju inget bra på detta i alla fall. Så i stället för att hjälpa en person med detta stjälper man dessa personer. Men va då, man var ju bara ärlig??? Eller??!!! Om ärligt menas med att hela tiden påpeka folks fel och brister så vill jag inte ha den ärligheten. Jag är inte smart, inte för fem öre men jag vet det. Det är inget jag behöver ha kastat i ansiktet på mig varje gång jag försöker räkna ut något eller försöker skriva något. Om någon däremot skulle försöka hjälpa mig, typ "Om du skriver så här eller när du räknar ut detta så tänk så här" så skulle det känns bättre än när folk säger att "Detta är du inget bra på, det går snabbare om du inte gör det" osv. För bit för bit så inser man att man är totalt värdelös. Och även om det bara en bråkdel av vad man kan eller inte kan så börjar man tvivla på sig OM allt. Vi ska lära våra barn att vara ärliga, och att behandla varandra med respekt. Men lever vi upp till det själva? Alla människor har fel och brister men att påpeka dom för personen är inte att vara ärlig. Inte för mig i alla fall. Man kanske skulle lära sig att se vad personen har för bra egenskaper i stället för att vara "ärlig" och påpeka de dåliga hela tiden??!!!

Nu ska jag gå ut med Buddha och sen ska det mysas framför Shrek och en god frukost.

Ses och hörs.