Är sååååå trött.... Och har inga barn som är vakna på nätterna som jag skylla på. Det är bara det att jag inte kan sova längre. Jag vill men ligger bara och vrider mig av och an. När jag till slut lyckats somna någon gång mellan 4-6.30 så är det ju typ dags att gå upp. Ni kan ju gissa vilken toppen mamma jag är de dagarna när jag inte fått min sömn..... Fast även innan, när jag fick min sömn tyckte jag att det var jobbigt. Är det verkligen bara jag som tycker det är så jobbigt?? Är jag mindre stresstålig än alla andra mammor jag känner? Har jag mindre tålamod än alla andra mammor jag känner? Är jag mer ego än andra mammor jag känner? Som inte står ut med att inte ha någon som helst tid för MIG själv? Nää, jag tror inte det. MEN jag blir tokig när det finns folk som hela tiden säger att det här med barn och uppfostring av barn är det lättaste i världen. Det är inte så jävla lätt att göra allt rätt, det är f*n det svåraste och tyngsta jobbet som finns.
Är det bara mina barn som bråkar ca 5 timmar av deras vakna tid, VARJE dag? Jämt läser man om andras barn som leker ihop, hjälper varandra. Det kan hända hos oss också, ibland...... Men allt för oftast så är det bråk, tårar och tandagnisslan och där emellan står jag.... Trött, och känner mig som världens största ego som bara vill ha liiiiiite egen tid. Bara att få stå i duschen i en timme, få plocka ögonbrynen i fred vore guld värt. Vete fan när jag ens hade tid att raka benen, tack gode gud för det är vinter.......När våren och sommaren kommer så kommer jag behöva häcksax för att kunna gå barbent....
Och nu sitter jag med barn som klarar sig själva en stund, det är inga blöjbarn , jag behöver inte passa kattmaten så den blir uppäten av någon klåfingrig lite sötnäsa... Tror nu inte att jag inte älskar mina barn, för det gör jag verkligen. Mitt liv vore inte helt utan dom. Tanken på att tex bara ha dom varannan vecka gör så jag går sönder. Och ändå vill jag ha ego tid. Hur går det ihop?
Men vad som än händer kommer jag aldrig att släppa mina barn. Allt jag gjort och gör, alla fel och brister jag har allt går att förklaras. Alla bråk vi har, alla gånger jag höjer rösten allt det går att reda ut för allt jag gör är för mina barn. Vad som än händer så kan jag lova att jag aldrig släpper mina änglar. Om jag så måste sälja allt jag äger och har för att ha råd att få ihop till mat och kläder till dom så gör jag det, om jag måste sälja mig själv för att ha råd så gör jag det( OK, det lär jag iofs INTE bli rik på). Inget ska någonsin fattas mina barn.
Jag anade inte hur svårt det skulle vara att vara mamma. Jag har fortfarande egentligen ingen aning om hur jag ska ara, vad jag säga. Men jag gör så gott jag kan. Och en ska ska ni alla veta, jag är en sån bra mamma kan jag kan, jag gör allt efter mina förutsättningar. Och alla har vi olika förutsättningar. Jag har ingen enorm bankbok som jag ösa ur så dom alltid får vad dom vill ha, men jag älskar dom. Räcker det? Ibland undrar jag...... Så till mina underbara söner: jag kommer alltid att göra allt för er, trots att jag är trött, tjurig och höjer rösten åt er, trots att hundhåren har blivit en ny matta, trots att tvätthögen är hur hög som helst. Inte för att jag måste UTAN för att jag vill. Ni är mitt liv. Till era tjejer kommer jag säga : Be kind to them, ALWAYS........ <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar