Tankar

Jag är gift , har två underbara söner, har ett jobb och sen då??? Vad hände?? Vad hände med mig??? Alltså så här är det, för mina barn skulle jag kunna utkämpa krig, gå i döden, ljuga och slåss. Mitt eget liv, min egen hälsa kommer alltid komma i andra hand, helt frivilligt. Mina barn är mitt liv ♥Men vad hände med oss??? Jag känner mig ensam förvirrad och helt ärligt ganska rädd. Vart tog de där sorglösa människorna som älskade varandra så mycket vägen? Eller har vi aldrig gjort det? Är det så att familjelivet dödar kärleken??? Eller tar vi död på den själva??? Om han kunde se på mig nu som han gjorde den första gången, skulle det hjälpa mig??? Om han kysste mig nu som han gjorde den där första gången skulle känslan komma tillbaka?? Det påklistarde leendet, lögen om att man mår bra,och nä man är inte sur. För varje gång blir tynger lögnen ner mig.Är det samma sak för dig??Jag försöker att svälja och klistra dit leendet.Är jag feg? Ja kanske.Du är en bra pappa, och jag vill låta mina barn växa upp med båda sina föräldrar. Är jag självisk som tänker på mig? För barnens skull så låter jag det vara. Dom har rätt till ett tryggt hem och jag kan leva mitt liv i mina drömmar. Eller???? Hur blev det så här?? Jag är nöjd av att vara tvåa i mitt liv för mina barn, men att alltid komma sist, att du aldrig ser mig eller mina behov.När blev så här??? Kan du verkligen säga att du älskar MIG??? Inte tryggheten eller för att jag är dina barns mor. Utan MIG??? Eller finns jag inte längre????