Funderingar på det mesta

Kvällen har kommit smygande och det är hockey på tv:n där nere så jag tar min tillflykt till datorn och hit. Snart är det ännu en natt som jag kommer sova dåligt. Har börjat få så konstiga drömmar... Sover dåligt och får liksom aldrig bort dom ur huvudet drömmarna alltså....

Jag undrar vart man får alla konstiga saker ifrån när man sover för det är helt enkelt så jävla konstiga drömmar. Vill det undermedvetna berätta något eller är man bara jävligt stressad?
Får en låt i mitt huvudet som bästa Annelie har tipsat mig om och som är underbar
"För jag drömde om dig i natt och det finaste det var att det var du"
Varför kan inte jag drömma såna drömmar? Fina, levande och härliga. Och med folk som jag vill ha mina drömmar???
Drömmer ni också konstiga drömmar? Eller håller jag på att förlora mitt förstånd helt?
Lite av mitt förstånd är redan förlorat men i alla fall.... ;D
Är det kanske så att man lever genom sina drömmar?? Eller får man igen för allt ont man gjort??
Det är kanske därför jag inte sover bra. Jag ska få igen. Eller vill dom säga mig något annat?
Borde jag försöka lyssna mer på dom?

Till en annan sak nu då. Tror ni att gräset är grönare på andra sidan? Jag vill INTE pröva, varför riskera allt man har för något som kanske inte är det minsta bra??!!
Jag har varit nära att gjort det en gång. Smickrande ord, fina sms fick mig att känna mig.... Hmmm åtråvärd kanske?? jag vet inte. Som tur är tog det SLUT i tid. han visade sig vara en tvär äkta psykopat. Jag brukar inte säga så om folk men han var faktikst det. Och tro mig jag är inte stolt över det. Men jag har gjort det och vi bestämde oss för att det vi hade var värt att kämpa för. Det är nu snart 8 år sen. Men varför blev det så från början? Glömde vi bort att se varandra? Eller saknar man känslan av det där nyförälskade? Ni kommer ihåg, när man fick fjärilar i magen bara man tänkte på honom med stort H ;D Eller vad driver en människa att göra så? Är det det jag ska straffas för nu? I mina drömmar?
Jag erkänner att jag gjorde fel, det jag gjorde var så jävla dåligt.
Så det är min nakna sanning. Jag har gjort bort mig, jag har varit så nära att vända hela min familj ryggen mot något jag trodde kunde bli bättre. Tänk om jag hade gjort det *ryser vid blotta tanken* tänk om jag inte upptäckt vilken psykopat han faktikst var? Eller upptäckt hade jag nog gjort. Tänk om jag inte hade vaknat upp och insett att detta funkar inte, att jag inte längre var en tonåring som kunde göra vad jag ville när jag ville.
Jag vaknade upp innan det hade gått längre än till sms och telefonsamtal. Men i alla fall. Det är hemskt det jag gjorde och jag skäms över det än.
Men just då, just i de ögonblicken blev JAG sedd. Svagt? Absolut,men jag tror att alla har ett behov att få veta att man faktikst duger, att få längta och få drömma sig bort lite. Eller???
Även solen har sina fläckar eller? Jag är inte en felfri person, lååååååååångt i från. Jag har gjort saker i livet som jag aldrig tänker skriva om, som bara mina bästa vänner vet om och som folk skulle dö om dom fick höra. Men jag är jag, med fel och med brister. Jag står i alla fall för vad jag har gjort, även om jag ångrar vissa saker såååååå mycket. Men jag gjorde dom och jag har fått stått till svars för dom, jag har betalt för mina fel.
Jag tror vi dömer folk alldeles för lätt. Ni vet " Åhh, hörde du om vad han/hon gjorde med den" eller "åhh, men gud är du ALLVARLIG så skulle jag ALDRIG göra". Vem har inte en ryggsäck med sig, vem har aldrig gjort fel? Man kan tycka och tänka mycket med varför dömer vi varandra så lätt?
Jag gör det också*Fyyyyy på mig*
Det är kanske det jag ska lära mig? Att alla människor har en ryggsäck med sig, men bra och dåliga saker. Att man ska bilda sig en egen uppfattning innan man dömer en person.
Det vissa personer jag har dömt ut redan på förhand. En är en gammal klasskompis till min kompis. Denna mobbade min kompis i skolan och FORTSÄTTER nu i vuxen ålder och folk tycker det är ok???!!! För när jag pratar om det och säger att jag inte gillar det. Jag gillar inte attityden denna har, ja då kollar folk snett på MIG!!! Men jag borde kanske inte ha dömt??? Jag borde kanske bara ha låtit det vara? Men när denna så uppenbart mobbar (Ni vet tisslar och tasslar, viskar och pekar) i vuxen ålder blir jag arg. Jag gillar inte när barn gör det, jag försöker lära min barn att ALLA är olika och att alla är bra på sitt egna sätt. Så hur kan jag då blunda när jag ser en vuxen göra saker som jag inte vill att mina barn eller andras barn ska göra. Nää, helt rätt jag kan inte. jag berättar vad jag tycker och tänker för folk. Men sen tror jag också på karma, what goes around comes around. Så är det bara. För mig är det inte ett alternativ att ens vara kompis med någon som har gjort/gör mina vänner illa. Hur folk kan det är för mig en gåta.
Hur kom jag in på det här då???
Jag har så många funderingar, så många tanker jag behöver reda ut.

Så med dom orden går jag och lägger mig och ser framemot ännu en hård natt med drömmar som väcker mig och avbruten sömn

Ses och hörs

Kram till den som vill ha