I´m Alive

I´m alive!!!!!!! Typ i alla fall.;D
Nu börjar allvaret snart igen, skola för barn och väldigt få lediga dagar för oss som jobbar. Fast helt ärligt ska det bli så skönt att få in vardagen i huset igen.
Så vad har hänt sen sist? Killarna har haft en fotbollscup i Laxå, ena laget slutade 6:a och det andra 4:a av 10 lag. BRA jobbat killar :D Med tanke på skador, väldigt få avbytare,och killar som spelat hockey cup dagarna innan så var det sååååå bra gjort.
När de spelade om tredje och fjärde plats avgjordes det på straffar och min lilla Anton skulle slå den sista. Då var det avgörande, satt den skulle de bli trea och annars så skulle de bli fyra. Behöver jag berätta hur det gick??!! Han har varit sååå ledsen för det. För att han missade. Vaknade kl. 04.00 och hade drömt mardrömmar om det. Plutten <3

Annars så har det varit lugnt och skönt. :)

I dag bär det av till mamma för söndags middag med syrran och hennes familj, en sista gång att samlas allihopa innan Johanna åker till Kina för att studera där en termin. Hon åker den 27 jan och kommer tillbaka någon gång i juli. (Tror jag) Lilla gumman som har blivit så stor. Kommer ihåg när hon var lite och vi var inne i stan och gjorde slut på min lön på leksaks affären ;) Det har verkligen gått så fort. Hon blir 20 i år och jag är ju typ 25 + ;)

I går hade en kompis till mig skrivit en sån fin sak på sin status på FB, som jag bara var tvungen att låna och sätta in här. Det känns som den är skriven direkt till mig....

Bara natten ser mina tårar,
Natten
Blott natten vet hur jag lider,
Natten
- Och ingen mer.
...
Min dag är ett stycke teater,
där narren tummlar omkring
och sjunger sin fåniga visa
och skrattar åt
- Ingenting.

Men natten vet att jag gråter,
Natten
Men ingen mer.
Var morgon jag sminkat mig åter
Till clown
- och ler.
// hur jag känner.

Varför känner vi igen oss i detta??
Varför är det så svårt att visa vad vi tycker/tänker.
I stället för att bita ihop och släppa fram det när vi är ensamma?
Jag gör så. Men till priset av vad?
Jag förlorade en av mina bästa vänner pga av det.
Eller?
Så här är det. Vi skulle bli uppsagda, 8 st från början. Vi lyckades förhandla fram att det inte kunde bli mer än 6 st. Eller vi tyckte det var för många men vi kunde bara reservera oss för det. Arbetsgivaren har ju det sista ordet. Nåja i september kunde vi se att det var en för mycket. Eftersom jag stod näst på tur så blev jag tillfrågad och jag stannade kvar. Det är där allt börjar.
Hade det varit någon annan så hade jag nog skickat "GRATTIS vad bra att du fick vara kvar :) " Jag fick ett sånt sms, tillsammans med att "själv får jag leva på vatten och bröd, jag vet inte hur jag ska ha råd att bli arbetslös" Det visste inte jag heller hur jag skulle ha råd med och då har jag TVÅ barn som kräver nya skor, kläder, mat osv. Hade jag varit själv hade jag kunnat leva på bröd och vatten men det fixar inte mina barn.
Helt plötsligt så kändes det som att jag borde ha tackat nej till att stanna kvar.
Helt plötsligt kändes det som det var mitt fel att jag inte lyckats få kvar några till.
Man hör ju vad folk antyder osv. Men jag var faktikst lika uppsagd som alla andra. Och jag stod först på LAS listan för att bli tillfrågad om tjänsten. Varför skulle jag ha sagt nej? Hade någon annan gjort det?
Jag borde kanske ha pratat med henne om det? När hon satt och berättade om hur fattig hon skulle bli så blev jag ledsen? Absolut. Visst skulle jag det. Själv hade jag kanske aldrig sagt det till någon. Jag hade nog bara gillat läget. Men det här kom emellan oss. Och lite annat också. Men det tänker jag inte ta här.
Men när en vänskap tar slut så känns det jobbigt. Hon vet saker om mig som ingen annan vet. Och som jag inte vill att någon ska veta.

Men men, bara att gilla läget.

Ses och hörs

Kram till den som vill ha